SONJA

De finns inte tillräckligt med ord, ingen mening. Jag mår så dåligt. Det har jag gjort enda sedan jag fick veta att du mådde väldigt dåligt.. och det fick jag veta för bara mindre än 2 veckor sedan.  Du var så långt borta från oss, allt gick så snabbt. Ser du ner på mig, ser du att jag ler? Jag ler inte på riktigt.. men jag vet att du vill se oss må bra allihopa, så jag försöker mitt bästa.

Men hur kan man le då du gick bort på detta sätt? Ett obeskrivligt orättvist sätt, som får mig att sitta och hata i flera timmar, hata att du inte fick den vård, du borde ha fått.. att läkarna där visste mindre än vad jag gör, att de fullständigt inte brydde sig. Att de knappt hade medicin. Man kunde inte lita på någon , och du, du var så stark även om du hade varit ensam så länge. Pappa, och alla andra försökte då med allt. Allt fick vi göra själva när de på sjukhuset inte brydde sig. Du va så stark, som vaknade efter en sådan operation, du kämpade extremt mycket , och orkade till och med prata, men sen blev du sämre igen, du fick se pappa, som du inte sett på mer än 4 år och pappas bror , dina älskade barn för sista gången innan du lämnade oss alla.

Jag och Katja, vi fick inte ens gå på vår egen farmors begravning. Det var så långt borta, begravningen gick snabbt och vi skulle behövt visum för att få åka.

Vi vet att dina planer inte var att lämna oss, dina planer var att åka iväg och bli bättre, du hade till och med börjat packa. Men att du hade haft ont länge, det var värre än du hade trott, att du haft sjuk ville du inte berätta och prata om helatiden då vi ringde, du ville inte göra oss oroliga.

Farmor min fina ängel, även om jag inte har sett dig på sjukt länge, inte hört din röst, så har jag tänkt på dej mycket under dessa år, jag har väntat på att du kommer och hälsa på snart, och det skulle jag också berätta för dig när jag skulle ringa dagen efter pappa sade hur dålig du va. Men då var det redan försent.
Nu kommer jag aldrig få berätta hur mycket jag älskar dej, men jag kommer få känna, och minnas dej. Och jag vet att du vet hur mycket du betyder för mej när du ser mej nu.

Och oj vad jag är stolt över dig, du har varit så stark hela livet, när farfar dog var du bara 33 år gammal, och hade 2 vilda små pojkar du tog med dig överallt och uppfostrade till vem dom är idag. Det var nog inte lätt att vara en ensam mamma med små pojkar på den tiden och var du bodde.

Nu är du tillsammans med farfar igen, det är så fint, att ni är tillsammans nu efter en så lång tid. Nu har du det bra.

Farmor, ser du mej? Hör du vad jag tänker? Jag älskar dig, jag älskar dig och saknar dig farmor. Jag minns dej varje dag. Du var så häftig farmor, det finns så mycket jag har att minnas. Och det kommer jag att göra, varje dag.

 Du är nu en ängel, vår ängel. Vila i frid <3

Ta hand om din familj , dina nära, visa hur mycket de betyder för dig. Hör av dig, fråga. För när du som minst anar det, kan det hämskaste  hända, och du får aldrig tiden att spolas bakåt. Hur mycket du än vill och önskar.

Jag har en väldigt liten släkt, vad jag vet av. Min morbror fick jag se första gången förra sommaren, farfar hann jag aldrig träffa och moffa vet ingen var är.

Men jag är så lycklig att få ha den familj jag har, och jag älskar varända en. Din familj, dina nära och kära. Det är det finaste du kan ha.